Tack!

Vi från Projekt Mindre Hackspett vill tackar alla volontärer som gav sig ut och letade efter mindre hackspettar under säsongen 2019. Ett särskilt tack går även till de som dessutom gjorde en omfattande beskrivning av biotopen i inventeringsrutan.

Tillsammans inventerade vi nästan 100 rutor mellan Ystad och Luleå. Resultaten av inventeringarna kommer bidra till en ökad kunskap om mindre hackspett och dess habitat och kommer därmed förhoppningsvis att hjälpa till att säkra en bra framtid för arten.

Vi tar semester tills den 11e augusti men kommer att jobba vidare med småspettarna under hösten och nästa år.

Hälsningar,

Carsten & Ola


Uncategorized 0

Mindre hackspettens trumning

Mindre hackspettens trumning är ganska rask och har en påtagligt stabil slagfrekvens inom en fras. Den slutar lika tvärt som den börjar och klingar knappast av alls mot slutet, men bland händer det att det ”svajar” lite i mitten:

Trummande mindre hackspett, inspelat av Patrik Åberg

Inte sällan kommer två fraser i tät följd, och sedan är det ett längre uppehåll till nästa fras. Den andra frasen i paret kan då vara lite kortare och svagare än den första. Man kan höra en hel del variation i mindre hackspettens trumning och framför allt är det variation i underlaget som skapar denna.

Jämfört med de andra hackspettarnas trumning är den längre och ”rakare” än större hackspett, vars trumning är kortare, snabbare och kraftfullare, men klingar av tydligt mot slutet:

Trummande större hackspett, inspelat av Jelmer Poelstra

Spillkråkans trumning är ganska lik mindre hackspettens, men längre och mycket kraftfullare och tonar ut lite grann mot slutet. En spillkråka på långt avstånd kan ibland tas för en mindre hackspett närmare:

Trummande spillkråka, inspelat av Ante Strand

Mindre hackspetts trummande kan också lätt förväxlas med gråspettens (Picus canus) trummande men den har ett långsammare tempo jämfört med mindre hackspett:

Trummande gråspett, inspelat av Jelmer Poelstra

Varje fras består av 20 till 30 slag och varar i allmänhet drygt en sekund. Under revirförsvaret trummas vanligtvis mellan 5 till 19 gånger per minut (Glutz & Bauer 1980, Winkler et al. 1995). Både hanen och honan trummar och låter likadant, och som med alla hackspettar sker inte trumningen som en del av födosöket. Det är snarare så att trumningen ersätter funktionen av sång hos andra fåglar. Vid födosöket kan ljud av hackandet självklart också höras, men frekvensen av de individuella slagen är mycket lägre och ganska oregelbunden:

Födosökande mindre hackspett, inspelat av Patrik Åberg

Källor:

Gorman, Gerard. Woodpeckers of Europe: a study of the European Picidae. Trowbridge, 2004.

Glutz von Blotzheim, U. N. & K. M. Bauer (1980): Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 9. Columbiformes – Piciformes.
Akademische Verlagsgesellschaft, Wiesbaden.

Winkler, H., D. Christie & D. Nurney (1995) Woodpeckers: A Guide to the Woodpeckers, Piculets and Wrynecks of the World.
Pica Press, Robertsbridge.

Alla ljudfilar hämtat från: https://www.xeno-canto.org

– Mindre hackspett (trummande): https://www.xeno-canto.org/26681
– Större hackspett: https://www.xeno-canto.org/83262
– Spillkråka: https://www.xeno-canto.org/28659
– Gråspett: https://www.xeno-canto.org/98173
– Mindre hackspett (födosökande): https://www.xeno-canto.org/42420



Mindre hackspettens ekologi och biologi 0

Projekt Mindre Hackspetts historia (Del 1)

Det här är första inläggen i en serie som kommer berätta om Projekt Mindre Hackspetts historia och forskningsresultat. När projektet startades 1985 hade ett flertal hackspettsarter varit på tillbakagång i både Finland och Sverige sedan många år (minst sedan 1960, se Pettersson 1985, Tiainen 1985, Aulén 1986). En av dessa arter var mindre hackspett och mellan 1975 och 1990 halverades den svenska populationen av mindre hackspett enligt data från Svensk Fågeltaxerings vinterfågelräkningar (Nilsson et al, 1992). Det var anledningen till att undersöka artens status och habitat i Sverige och därför startades Projekt Mindre Hackspett (bild 1).

Bild 1: Tidningsartikel i Smålandsposten, April 1986
En större version av bilden hitta du här.

Projektets fältarbete utfördes under vårarna 1985 till 1988. Volontärer och forskare inventerade totalt 152 inventeringsrutor, som var spridda över södra och mellersta Sverige (se bild 2).

 

Bild 2: Rutor som inventerades mellan 1985 och 1986

Utvärderingen av insamlade data om skogen och hackspettens förekomst inom rutorna gjordes några år därefter och ökade den ekologiska kunskapen om arten. Det visade sig till exempel att ju mer lövskog som fanns i en ruta, desto mer sannolikt var det att påträffa arten, särskild när andelen ädellövskog var stor (Wiktander, 1992). Dessutom visade det sig att mindre hackspetten föredrar gamla skogsbestånd med hög täthet av högstubbar (Olsson, 1992) och att arten behöver större areal i brukade skogar än i naturskog (Wiktander, 1992). Artens koppling till äldre lövskogar visade en förklaring till dess tillbakagång, eftersom totala arealen av ädellövskog, hade blivit mindre under andra hälften av 1900-talet (Wiktander, 1992). De nämnda ekologiska insikterna bekräftades och nyanserades senare genom två doktorandarbeten, som kommer belysas i nästa inlägg om projektets historia.

Källor:

  • Pettersson, B., 1985. Extinction of an isolated population of the middle spotted woodpecker Dendrocopos medius (L.) in Sweden and its relation to general theories on extinction. Biological Conservation, 32(4), pp.335-353.
  • Tiainen, J., 1985. Monitoring bird populations in Finland. Ornis Fennica, 62.
  • Aulén, G., 1986. The distribution and status of the White-backed Woodpecker in Sweden. Vår Fågel, 45, pp.201-226.
  • Nilsson, S.G., Olsson, O., Svensson, S.O.R.E.N. and Wiktander, U., 1992. Population trends and fluctuations in Swedish woodpeckers. Ornis svecica, 2(1), pp.13-21.
  • Wiktander, U., Nilsson, I.N., Nilsson, S.G., Olsson, O., Pettersson, B. and Stagen, A., 1992. Occurrence of the lesser spotted woodpecker Dendrocopos-minor in relation to area of deciduous forest. Ornis Fennica, 69(3), pp.113-118.
  • Olsson, O., Nilsson, I.N., Nilsson, S.G., Pettersson, B., Stagen, A. and Wiktander, U., 1992. Habitat preferences of the lesser spotted woodpecker Dendrocopos-minor. Ornis Fennica, 69(3), pp.119-125.
Projekt Mindre Hackspetts historia och forskningsresultat 0

Mindre hackspettens förekomst

Det här inlägget är det första i en serie om olika aspekter av mindre hackspettens ekologi och biologi. I framtiden kommer vi skriva mer om artens födovanor, häckningsbiologi, parningssystem, revirbeteende och andra tema.

Mindre hackspettens utbredningsområde
Källa: http://- https://www.iucnredlist.org/species/22681076/130037386

Mindre hackspetten har en utbredning som sträcker sig över en stor del av palearktiska regionen. Inom Sverige har arten en spridning över nästan hela landet, upp till trädgränsen i fjällen. Mindre hackspett är en stannfågel som kan ha väldigt stora hemområden eller revir, med ytor av flera hundra hektar. För en art som har en kroppslängd av cirka 15 cm och väger cirka 25 g är det ovanlig stora områden. Under vintern försvarar arten inte något revir, utan rör sig i stora hemområden, gärna tillsammans med meståg och de utnyttjar även barrskogar. Under våren påträffar man arten i södra Sverige mest i löv- och blandskogar, gärna med äldre ädellövträd, medan deras habitat i norra Sverige består oftast av gamla löv- och blandskogar med al, björk och asp.

Olika typer av skog används i olika omfattning genom året. Under våren överutnyttjas alskogar något för födosök och barrskogar underutnyttjas, medan ädellövskogar och övriga lövskogar utnyttjas i förhållande till förekomst. Under vintern överutnyttjas ädellövskogar något, medan övriga underutnyttjas något. När det gäller bohackning överutnyttjas alskogar ganska kraftigt, vilket troligen beror på att det är lättast att hitta lämpliga högstubbar där.

Artens revir under häckningsperioden består av lövskogsbestånd som måste ha en sammanlagd yta på cirka 40 ha, utspridda över en yta på upp till cirka 200 ha. Arten är väldigt hemortstrogen, och efter att en individ har häckat i ett område lever den i detta nästan undantagslöst resten av sitt liv.

Även om arten stannar i Sverige hela året och inom Sverige vanligtvis i samma hemmaområde så varierar det kraftigt hur synlig arten är för oss människor. Under vintern är de nästan helt tysta och om man ser dem alls så är det oftast ren slump. Under våren däremot ropar fåglarna högt för att hålla kontakt med sin partner, eller om de är ensamma för att locka en potentiell partner, eller skrämma bort konkurrenter. Dessutom ropar och trummar båda honan och hanen under den tiden. Därför är det mycket enklare att observera dem under, vilket återspeglas i rapporterna på Artportalen.

Rapporterade individer per vecka under 2017
Sammanställd på https://www.artportalen.se/

Källor:

Olsson O, Through the eyes of a woodpecker: understanding habitat selection, territory quality and reproductive success from individual behaviour (PhD dissertation). 1998, Lund: Lund University.

Wiktander U, Olsson O, Nilsson SG, Seasonal variation in home-range size, and habitat area requirement of the lesser spotted woodpecker (Dendrocopos minor) in south Sweden. Biol.Cons., 2001. 100: p. 387-395.

Olsson O, Wiktander U, Malmqvist A, Nilsson SG, Variability of patch type preferences in relation to resource availability and breeding success in a bird. Oecologia, 2001. 127(3): p. 435-443.

Olsson O, Wiktander U, Holmgren NMA, Nilsson SG, Gaining ecological information about Bayesian foragers through their behaviour. II. A field test with woodpeckers. Oikos, 1999. 87: p. 264-276.

http://artfakta.artdatabanken.se/taxon/100048

https://www.iucnredlist.org/species/22681076/130037386

https://www.artportalen.se/


 

 

Mindre hackspettens ekologi och biologi 0